Lättnaden är borta. Jag vill inte tro att jag gjort fel igen - valt fel väg. Jag vill inte vandra på en väg utan att se vart den slutar. Dimbeslöjad, oändlig, oberäknerlig.

Jag är rädd för att berätta för folk. Vet omvärlden så är det sant - för sant? Tankar. Så många tankar som borde fylla mig, men som inte gör det - vilket gör mig räddare. Varför känner jag inget? Varför är jag bara... Tom? Kommer det komma som ett slag under bältet - hårt och obarmhärtigt? Kommer jag ligga vaken om nätterna i år framöver? Kommer jag gå runt som en zombie igen och sitta i mörka hörn och sluta bry mig om verkligheten? Kommer jag bygga upp muren igen, tills någon är stark och envis nog att bryta igenom den? Tills någon ser mig igen? Kommer jag att dö igen, inombords? Kommer jag att räds nattens mörker och ensamhet? Kommer jag göra impulsiva galna, saker bara för att jag kan? Kommer jag att att försvinna bakom masken, måla upp min egen värld, mitt skal, och aldrig komma ut?