Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?

En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka.

Divanen är under fönstret igen så jag kan se stjärnorna igen. Jag vet inte varför, men jag känner mig bättre där. Magistern lämnade ett djupt avtryck på mig när det gällde månen och stjärnor. Vid den här tiden i månaden ser jag ''honom'' förstås inte, men jag gillar att tänka att han är där ute ändå, vakande över mig. Det låter jättefånigt, jag vet - men det är vad som gör det lättare för mig.

Galve gara är på på låg volym. Clair de lune. Vår låt.