Även om jag visste att den här dagen komma... Och trots att jag redan var, ska vi säga krossad?, när det äntligen hände, så fyllde det mig inte av någonting. Ingen sorg, saknad eller hat. Ingenting. Det var när han använde adjektivet "len" i samma mening som predikatet "hennes" och kropp som fick bägaren att rinna över.

"Du är så djävla patetisk." Samma där - ingen känsla. För jag vet redan. Ja, jag är patetisk och barnslig - ända in till slutet. Och det finns ingenting någon kan göra åt det. Det finns inget han kan säga eller göra som sårar mig mer. Jag är omänsklig nu. Osårbar. U try to stop me.