Jag har äntligen glömt bort hans lukt. I stället för att vara lättad, försöker jag förbrillt att minnas den. Jag saknar till och med den dagen då jag åkte buss, och en man satte sig framför mig och hade samma parfym som han. Det förstörde de nästkommande dagarna, men nu vill jag ha dem tillbaka, och uppleva den bussresan om och om igen.

Hur skriver man en bok? En tragisk, sorglig bok? Hur skriver man, när man vet att man inte kan ge den de slut man vill, när man vet att det skulle vara realiskt? Hon skulle inte gå tillbaka till honom, hon skulle vilja plåga honom, lipa åt honom och säga "Nej, du kommer försent". Och han, han skulle inte be henne komma tillbaka överhuvudtaget, för... För han är inte sån. Hon känner honom. Han ångrar ingenting, men han ser inte heller tillbaka på det. Han ser inte anledningen till det.

Och hans hemligheter - hans mörker - håller hon tyst om dem? Tar hon dem med sig till graven, eller visar hon dem för solljuset? Nej, hon är för god, trots det han gjort mot henne. Trots alla märken han satt...

Nej, jag har ett slut. Det är inte ett lyckligt slut, det är inte ett tragiskt slut. Men det är ett slut med hopp. Hopp om att nu, äntligen, kommer allt att bli bra.