Jag är inte arg på honom längre. Han hade rätt, och jag passar inte ihop med honom, och hon gör honom lycklig.

Och jag, jag kan gå runt i hans tröjer så mycket jag vill, till nästan vilka jeans som helst, och jag kan skriva en novell om honom. Och jag kan minnas. Jag kan minnas allting, och uppleva det gång på gång... Och det, det är mitt paradis.

Varför stannar allt så fort jag får en bild av honom? Den borde inte stanna. Blicken borde inte fastna vid hans ögon, eller följa halsens struktur. Jag borde inte gilla vad jag ser. Jag borde inte ha bilderna alls.

Det jag borde är att... markera bilderna och trycka på delete, och sedan tömma papperskorgen. ...Men jag kan inte. Delete-knappen har plötsligt gömt sig...