Såg han? Jag var inte precis diskret - orkade inte ens bry mig om att eliminera alla spår av tårar.
Där stod han - lite osäker - och tittade på där jag vräkte fram med dammsugaren i högsta hugg. "Är det kul?" "Oja!" Falskt leende, tung sarkasm.

Jag försökte verkligen vara levande och glad och snäll utan att be honom att hålla om mig, hålla mig ihop och mentalt labil. Som jag gissade går det bra, så längre jag bara är med honom. Jag lät honom ändå sova till tolv. Han var svår att väcka, och fick peta på honom en lång stund innan han vakna till liv. Precis som igår, fast jag var snällare då. På bättre humör. Bara ett 1000 bitars pussel, nu mera nära 2000.

mår illa

Det enda jag har

är ett sugmärke kvar

Jag är mer vaken på nätterna än på dagarna. På dagarna omringas jag av det jag har kommit till att acceptera utan val. Jag har redan min roll där, så jag fortsätter spela. Jag håller mig ensam igen. För att det är skönast. För att jag inte orkar vara social eller bry mig. Linda möte mig med ett leende i morse som vanligt nu för tiden. Jag försökte le tillbaka. Jag sa inte ett enda ord till dem på hela dagen.

Jag kan inte sova. Så jag har börjat läsa Edie igen, i brist på bättre. Någonstans måste jag gömma mig.

Tårar i ögonen utan att veta varför. Vad var det jag tänkte som framkallade dem? Vad fick den tanken mig att känna som jag inte uppfattade? 

Apati, men ändå inte riktigt - inget jag styr över. Allt är en enda rak linje som aldrig någonsin böjer sig. Jag hatar det. När något händer... Och jag inte vet hur jag egentligen borde reagera, borde känna, reagerar jag så som jag tror är rätt. Det är i alla fall så det känns.

Det är aldrig min mening att såra dem i min närhet, men ändå blir de sårade om och om igen och jag vet inte vad jag ska göra för att förhindra det. Jag hatar att vara så... hjälplös.

Väntar på svar som aldrig kommer. Vad ska jag göra? Vänta? Sova? Ligga och läsa? Vad skulle jag läsa? Ska jag skriva på projektarbetet? Jag kan inte skriva. Jag saknar Ps varma famn. Han är min luft - kan inte leva utan den, och gör vad som helst för att få den när jag varit utan den för länge... Luften efter ett dyk under ytan.

"Ema är död," sa jag honom. "Ema är död. Hon finns inte mer. Du dödade henne, och nu undrar du hur hon mår." Jag vet att han skulle förstå. Jag vet att han bara ångrar sig. Att han bara vill veta.. Vara säker på att jag klarar mig.

Kanske är det bara mina nya strategi, men jag väntar ändå på att det ska komma och slå mig hårt under bältet.

Jag trodde att han såg mig... Men tydligen gjorde han inte det. Annars skulle han inte smsat nu, eller hur?

"Ema". Alltid så han kallade mig när jag var hans älskade. "Hur mår du, är du lycklig nu? Vill säga förlåt..." Aldrig en man för sina ord. Han är antingen ensam, deprimerad eller full. Jag har alltid hatat när han är full... Eller nja. 

Han såg mig inte. Lika bra.

Jag vet att jag egentligen saknar dem. Jag vet att de har all rätt att vända mig ryggen, sluta prata med mig och låtsas som om jag inte finns, men det finns en gräns av hur mycket ignoration en person kan klara av... Och är de inte tysta så pratar de, och säger ord jag inte vill höra, för jag vet att det är sanna. Varför ta mitt parti? Varför höra min del av historien? Som vanligt vill jag inte tänka på det, utan höjer volymen på musiken i stället och låter den fylla mitt huvud i stället. Man kan alltid gömma sig i musik.

Okej, jag kanske inte saknar dem. Jag saknar hur kul jag hade med dem när de älskade mig och jag dem, men hatar dem de är nu. Jag var tydligen inte deras vän utan någon de lärde känna för att de var tvungna till det.