Korta stunder av det vi hade. De stunder som var viktiga för vårt förhållande skrivna på a4. Men om det bara är minnen, varför skriver jag ner dem?

Jag har börjat läsa hans gamla blogg för att försöka förstå mig på honom. Inte politiken, inte propaganda talen och uppmaningarna att leva livet och inte en lögn, utan dikterna och där han talar om demoner och att vilja ge upp och vila i skuggorna - de delar av honom jag förstår - hans svaga sida som han så sällan eller aldrig visar. Den sida jag föll för - den där vi var på samma nivå.

Han älskar mig inte längre. Jag vet det. Jag känenr det i hjärtat. Hoppet har börjat dö ut.

Jag vågar inte börja prata med honom längre, för jag vet att han inte vill prata med mig. Han har inget att säga mig längre. Och även om jag började prata med honom - till vilken nytta skulle det vara?

Jag försöker lära mig att hata honom, men det går inte. Det tar emot att hata någon som han. Sakta formar jag mitt liv efter hans siluett. Han är hålet där mitt hjärta skulle suttigt. 

Inget är som det var. Inget är som det ska.

Det går framåt, men ibland stannar tiden och det enda jag kan tänka på då är honom. Han är där när jag blundar, andas. Finns. Det känns som om någon upprepade gånger sticker in en kniv i mitt bröst. Andetagen kommer av sig, och hur jag än försöker så tycks jag inte få in tillräckligt med luft i mina lungor.

Nätterna är värst, men värre är när det kommer på dagen och jag inte har något mörker att gömma mig i. Allt är så synligt på dagen, man kan inte gömma sig.

Jag börjar inse mot min vilja att det verkligen är över. Jag gråter inte så mycket som jag trodde att jag skulle. Det gör bara ont inombords hela tiden.

    Jag kan inte le. Eller som han skulle sagt, jag ler inte så att det når ögonen.
Det här är inget liv. Jag går upp på morgonen, åker till skolan, gör det jag ska på lektionerna eller det jag vill utan att lärarna märker det. Jag äter knappt eller inte alls. Mat är för levande, och jag kan inte längre känna mina hjärtslag.

Jag vet att det han sa var ämnat att suga ur mig allt hopp om en framtid tillsammans. Men han borde veta att det inte går. Han - om någon - borde veta att jag inte kan leva utan hopp. Där det inte finns hopp skapar jag hopp. Jag tolkar meningar och handlingar så att det passar mig. För att gro hopp. Så mycket han har tagit från mig som jag aldrig kommer att få tillbaka. Jag tänker inte låta honom ta ifrån mig mitt hopp också, för det skulle verkligen bli min undergång.

Jag har kommit på att bilder bara framkallar avundsjuka. true story. Hoppas Eddie kommer snart och räddar mig från mig själv.

Jag kan inte fylla min vardag med att inte tänka på honom. Jag funkar bara inte så. Jag har min prosess som jag måste gå igenom. Det blir inte bättre. Det kan bara bli värre än det här.

Jag kan inte gömma mig från bilder - varesig mentala eller fysiska - och jag kan inte låta bli att sova bara för att jag inte saknar hans armar om mig då, eller börja gå till skolan varje dag bara för att jag inte kan ta bussen.

Det var inte meningen att alla skulle komma, och när de var där - ville jag bara därifrån. Två ignorerar mig totalt, två pratar lite med mig - men inte så mycket mer, en söker ögonkontakt och mimar "Vad är det" jätte diskret (flera gånger), en flyttar långsamt närmre och närmre för att sedan överfalla mig inne på toaleten för att prata om P,M och D, och en är inte så glad över att resten är där.

Jag är inte van vid att bli indragen på toaleter med människor. Jag är inte van vid att se andra... Ja.

Kort sagt så ville jag bara hem ännu mer efter det.