Sömn. Sådant tidsfördriv, men sådan befrielse att för några timmar få fly undan utan att bli saknad.

Sömn. Sådant förrärisk sysselsättning, men drömmar man inte kan styra eller vakna ifrån. Drömmar som kommer jaga en, även i vaket tillstånd.

Sömn. Ett sådant behov man inte kan klara sig utan.

"

Hon kanske var bräklig med sitt hjärtfel med sina oberoende slag och att ha hela sin vardag beroende av stunder och slumpar. Så oberäknerligt. Men vad spelade det för roll? Något fick henne att gå upp på mornarna. Något fick henne att andas, även när det var svårt. Men rör henne inte. Hon är inte din. Hon är förlorad.

"

Jag känner ingen stress. Jag är lugnt. Jag vet att det kommer att gå bra. Jag lever i en novell nu. Det kommer att gå bra så länge jag skiver det så. Jag kommer bli klar av ett mirakel.

Det sticker och kväver inte som förut. Jag tror att det är för att jag låter henne känna det jag kände. Låter henne ha samma drömmar och samma mål, men hon gör det jag inte kan. Hon är det modigare och sakligare jag. Hon känner och gör, det jag inte gör. Men hon är ingen fantasikaraktär. Hon är jag, därför är det så lätt att skriva om henne.

i take it back, word for word.

Det har börjat bli bättre. Tvångsbeteendet är fortfarande där, och jag ryggar fortfarande tillbaka vid smärtsamma minnen, men det händer att jag skrattar, och ibland har på mig andra kläder än hans stora tröjor.

Ibland minns jag fler stunder, men jag skriver inte ner dem längre. Dels för att jag inte har papper och penna på mig jämt, dels för att jag vet att det kommer finns kvar ändå.

Med en penna och en kniv
Beskriver jag mitt liv
Pennan formar ord, kniven öppnar sår
Jag kommer blöda dagar, månader och år
Mina plåster i vardagen är ringa

Men genom min plågfria mask ser inga

Jag ler mina falska leenden med glans

Om någon skulle märka? - Inte en chans

Du är inte här, men jag har inte glömt

Även om du mig på all värme tömt

förlåter jag dig för din natur

men den här källan torkar sakta ut

Du var min trygga hamn i den här världen

men nu lider jag som mellan städen

Stormen viner, och jag kapsejsar

Ingen till min räddning racar
Regnet porlar, öser ner

Men det kommer bara mer

Jag söker inte längre någon ettiket på vad vi har tillsammans. Eller rättare sagt - det vi har när vi ses. Det är inte spännande och pirrigt längre. Det är inte något jag vill eller längtar efter. Det känns inte nödvändigt, och det är något jag med enkelhet skulle motstå. Men det gjorde jag inte. Varför? För att jag ville ha en arm som höll om mig, och vara med någon som får mig att skratta.
Hur berättar man för någon att man bara utnyttjar den för sin mänskiga värme och humor? "Sorry, jag gillar inte att kyssa dig, bara att hålla i handen och låta dig hålla om mig lite, för du innehåller den värme jag inte har längre."? Det är ändå flykten i sig som lockar mer - gör det värt mödan. Nya omgivningar. Nya tankar och synperspektiv. Jag kunde plötsligt skriva med en penna, inte kniv. Allt kändes surrealistiskt när jag satt där i tryggt avstånd på tåget, som om det var en berättelse jag skrev, och inte vad som för mig är verklighet som förföljer mig dag och natt. Jag var fri från mina demoner.
Men ju längre jag åkte, ju svårare var det att få grepp om känslorna jag skrev om. Den barnsliga glädjen att skutta sig fram genom en sovande stad i midvinter var inte svår att beskriva med ord, men svår att känna. Jag kan känna den nu och le åt den, men det är nu, inte då.  Då var det bara själslösa ord på ett papper.