He makes me feel better. I mean, he makes me feel alive.

<3

He is gone, and I dont like it. The absence of him is everywhere I look. It's like a huge hole been puntch out off my cheast.

Det är som att allt byggs upp runt hålet där han var. Som en silluet på en vägg målad i svart eller... något annat svart och mörkt som inte hör hemma. Som en stor svart fläck på bröllopsklänningen.

Jag är inte arg på honom längre. Han hade rätt, och jag passar inte ihop med honom, och hon gör honom lycklig.

Och jag, jag kan gå runt i hans tröjer så mycket jag vill, till nästan vilka jeans som helst, och jag kan skriva en novell om honom. Och jag kan minnas. Jag kan minnas allting, och uppleva det gång på gång... Och det, det är mitt paradis.

Varför stannar allt så fort jag får en bild av honom? Den borde inte stanna. Blicken borde inte fastna vid hans ögon, eller följa halsens struktur. Jag borde inte gilla vad jag ser. Jag borde inte ha bilderna alls.

Det jag borde är att... markera bilderna och trycka på delete, och sedan tömma papperskorgen. ...Men jag kan inte. Delete-knappen har plötsligt gömt sig...

Jag har äntligen glömt bort hans lukt. I stället för att vara lättad, försöker jag förbrillt att minnas den. Jag saknar till och med den dagen då jag åkte buss, och en man satte sig framför mig och hade samma parfym som han. Det förstörde de nästkommande dagarna, men nu vill jag ha dem tillbaka, och uppleva den bussresan om och om igen.

Hur skriver man en bok? En tragisk, sorglig bok? Hur skriver man, när man vet att man inte kan ge den de slut man vill, när man vet att det skulle vara realiskt? Hon skulle inte gå tillbaka till honom, hon skulle vilja plåga honom, lipa åt honom och säga "Nej, du kommer försent". Och han, han skulle inte be henne komma tillbaka överhuvudtaget, för... För han är inte sån. Hon känner honom. Han ångrar ingenting, men han ser inte heller tillbaka på det. Han ser inte anledningen till det.

Och hans hemligheter - hans mörker - håller hon tyst om dem? Tar hon dem med sig till graven, eller visar hon dem för solljuset? Nej, hon är för god, trots det han gjort mot henne. Trots alla märken han satt...

Nej, jag har ett slut. Det är inte ett lyckligt slut, det är inte ett tragiskt slut. Men det är ett slut med hopp. Hopp om att nu, äntligen, kommer allt att bli bra.

Varför kommer det alltid när jag har som minst tid med det? Jag har inte tid att sitta och gunga fram och tillbaka på golvet nu. Jag har inte tid att känna. Jag har inte tid att tänka tillbaka, inte tid med att låta det påverka mig och dra ner mig. Men inte heller kan jag stå emot det.

Nej, det är inget du ser. Det är inget jag kommer visa dig, eller tala om för dig ansikte mot ansikte. Det är bara där, någonstans under masken. Jag visar det inte. Jag är inte byggd så - var glad för det. Det är bara få tillfällen - som valborg - då det bryter igenom, och jag söker mörker och ensamhet för att låta det trösta mig. Alla vardagliga ljud förstärks av mörker. Och mörker är ingenting - det är inte en substans, det är inte en närvaro av något, det enda det är, är en frånvaro av ljus - men det är detta frånvarande jag söker, för att dela frånvarigheten i sig... "Det man inte ser, finns inte. Och det som inte finns, ser man inte."