Jag kan inte prata med honom, samtidigt som jag inte kan låta bli. Jag vill bara kyssa honom, trycka upp honom mot någonting, anfalla honom, bita honom i läppen, trycka honom mot min kropp, hålla honom fast hårt och samtidigt viska "Lämna mig inte, lämna mig inte".

Men vad skulle det hjälpa? Han är bara ytterligare en som tycker att jag är patetisk, barnslig och a waste of time.

Jag vill be honom att få träffa honom igen, men jag vet att han redan har sagt sitt avsked. Jag var bara inte så viktig.

Han kan inte vara min. Han är inte min.

Jag är det lilla barnet igen som springer och gömmer sig när det börjar bli jobbigt, vetandes att det måste växa upp. Jag vill inte veta att sista gången jag kommer träffa honom kommer bli just den sista gången. Jag har kännt honom i lite över en vecka, och nu ska jag säga hejdå till honom, och kanske, kanske få träffa honom igen i jul? Jag är trött på att bli lämnad. Men han kan inte vara min. Han är inte min. Vi har ingen framtid. Vi var dömda redan från början.

Jag kan känna smaken av hans rökiga läppar, och jag saknar den. Jag, som inte ens tycker om att han röker - egentligen. Men det är en del av honom jag lärt mig acceptera.

Kanske har jag börjat glömma bort, men vissa saker har börjat bli... luddiga. Den där dagen har alltid varit luddig - den representerar min värsta mardröm - därav är jag inte förvånad. Men hur ska jag kunna skriva om den nu? Jag kommer inte ihåg allt. Ja, jag kommer ihåg vad som hände och i vilken följd. Men ändå är det något som hindrar mig ifrån att sätta det i ord.

Minnen dyker fortfarande upp. De smärtar inte längre. Däremot är det som att jag inte kan beskriva dem. Inte med känsla i varjefall.

Jag har börjat bli mån om att inte framstå honom som en enbart ond, självisk man, men det är så svårt. Hur beskriver man i ord det vi hade? Ord kan inte beskriva det han fick mig att känns.

Jag medger att det alltid var en hårfin balans mellan det goda och det onda i vårt..."förhållande"... Men ändå ångrar jag det inte. Jag kan inte - hur skulle jag? Det enda jag ångrar nu är att jag inte försökte mer för honom, samtidigt vet jag, inners inne, att jag inte var rätt för honom. Jag var - är - för svag för honom. Svag, oerfaren, barnslig och oansvarstagande. Jag var hans "lögnerska", och jag kan inte klandra honom för det han gjorde. Han hade rätt. Kanske är det därför jag har svårt att skriva? För att jag vet att jag inte har rätt till något medlidande.

Jag har  trillat dit igen. Och - för trött för att göra något åt det - tar jag det tillvara. Jag kan inte gå runt och ignorera, spela mitt spel som jag blivit så bra på. Det är inte jag.

I det vi hade, den korta sekunden vi hade, fanns allt. Godhet och ondhet. Dessvärre tar det onda över i nattens mörker. Precis som den alltid gör.

Jag vet att jag måste göra det, men det tar emot. Hur ska jag kunna skriva om något som tar emot att erkänna har hänt? Något jag skäms över och bara vill glömma bort? Jag vill inte komma ihåg den där hemska dagen.

Det är en sån där kväll då jag vill skrika "Fuck you" åt alla som inte vet bättre än att beblanda sig med mig och säga att jag har fel.

Jag intalar mig att alla får ha såna kvällar.

I dont want to feel the way i feel. I've had enough, of all this.