Jag bor i detta skal som är min kropp

och i denna kropp jag lider

Fyll mig upp liksom en kopp

Riv bort plåstret utan att det svider

Fyll mig, laga mig, hela mina sår

Minns den jag var, och inte den jag var igår

Gå försiktigt, trampa inte på mina tår

Lägg mig som ett pussel, bit för bit

Jag vill skriva. Det sticker i mig, för att jag vill skriva. Jag vill skriva om hur hennes smärta avtar och tynar bort och hur han gör henne hel. Jag vill beskriva hur regnsmattret mot hennes fönster sakta byts ut mot solstrålar och glada solkatter på hennes väggar och kuddkrig. När sorg byts ut mot glädje, och solen kommer fram och torkar upp.

Du vet inte vad jag tänker på. Försök inte förstå. Jag är i mitt skal nu. Ingen kommer åt mig.

The scars go away

They aren't here to stay

They'll go away, they'll go away

Only the fear are there to stay

Deeply in my heart

Where it will stay

Även om jag visste att den här dagen komma... Och trots att jag redan var, ska vi säga krossad?, när det äntligen hände, så fyllde det mig inte av någonting. Ingen sorg, saknad eller hat. Ingenting. Det var när han använde adjektivet "len" i samma mening som predikatet "hennes" och kropp som fick bägaren att rinna över.

"Du är så djävla patetisk." Samma där - ingen känsla. För jag vet redan. Ja, jag är patetisk och barnslig - ända in till slutet. Och det finns ingenting någon kan göra åt det. Det finns inget han kan säga eller göra som sårar mig mer. Jag är omänsklig nu. Osårbar. U try to stop me.

Jag vill inte ha en till sån som han. Magistern.

G.i påminner för mycket om honom, och tanken på "filmkväll" får mig bara att må illa. Så jag gör något han skulle gjort - dricker, bara i måttliga mängder i jämförelse.

Det känns som att jag sakta sjunker. Som att vattenytan skvalpar högre och högre och nästan höjer sig över min mun. Och fastän jag kämpar emot rinner vattnet in i min mun och ner i mina lungor. Som gift är vattnet, och gör det svårt att andas.

Han hade rätt. Smärta är bra.