Jag vill rymma igen, fly. Men om det är något jag borde veta så är det att man inte kan fly från allt. Det kommer alltid ikapp en, förr eller senare.

Jag har kommit på mig själv med att tänka att alla runt omkring mig kommer från andra världar än jag själv. Vi är alla olika människor. Vi tänker alla olika. Vi fungerar olika. Vi säger en sak, men menar en annan. Vi är ologiska och komplicerade. Så ja, på många sätt kommer vi alla från olika världar. Men är inte det bara.. jag vet inte, deprimerande?

Jag har slutat tro på saker - mänskligheten, människors godhet, kärlek. Jag har börjat förvandlas till en Amon.

Jakten på någon. Jag har fem, och ingen av dem får mig att känna något. Fem. Fem unika människor, och jag känner mig fortfarande lika död inombords. Jag vill inget annat än att hitta någon som förstår sig på mig. Inte ens jag förstår mig på mig. Jag är komplicerad, konstig, dumdristig, irrationell och ologisk. Hur ska någon någonsin kunna förstå sig på mig när jag inte ens gör det själv?

Jag gjorde det. Jag blundade och kände smaken av ask-kopp. Det var inte samma, men det är så nära jag kan komma honom just nu. Tanken att jag göra allt det här, blir som dem, är skrämmande. Det är inte jag längre. Jag tänker annorlunda. Jag är annorlunda. Om någon frågade varför skulle jag svara "För att jag kan. Jag hade lust." Jag kan inte beskylla någon annan. På sätt och vis är det många inblandade. Men det var jag som ville ha en förändring. Så jag skaffade mig en.

Jag tycker inte om att vara ifrån honom. Att ibland tappa greppet om verkligheten och glömma bort vem han är, vem han var. Men han är där, fortfarande. Mer nu när han vet att jag inte sitter och gråter över honom. Så jag lyckas lura honom med min nya livsstil. Det är det enda som betyder något.

Så mycket jag vill säga. Men jag låter bli. Jag vill inte betunga dig mer än vad jag redan göra. Jag vet att du inte har det lätt och att du hatar det här. Så jag ska inte göra det värre. Nej, det finns inget jag önskar mer än att ha dig hos mig, hålla din hand, pussa din panna och skämma bort dig. Sånt du är värd. Och ja, du hade rätt när du sa att jag inte kände dig, men jag tror inte det skulle skrämma iväg mig. I've been through worse.

"It can never be. Vänta inte på mig." Vänta? Nej, jag tänker inte vänta. Jag tänker minnas, drömma, hoppas och kanske ära minnet av dig i mitt nya projekt.

En dag kanske jag berättar allt det här för dig. En dag, någon gång.

Jag saknar dig, och du svarar alltid "=) Söt" ett dygn senare.

Kanske är det fär att jag alltid antingen bara ser gott i människor eller bara ont. Du är god, så jag tror allt du säger. För varför skulle du ljuga för mig? Vad har du att vinna och förlora? För även när du sträcker ut händerna och säger "Här, här, och här valde jag fel väg. Här var jag ett svin." så bryr jag mig inte om det. Ja, det var fel. Men hos dig var jag ouppnålig. Du säger att du inte är speciell, men du vet inte hur otrolig du är. Jag lider gärna för dig, åt dig, istället för med dig.

Just nu, just idag, bryr jag mig inte ens om att jag kanske vara var någon för dig. Just idag, just nu, vet jag att du inte är sådan. Men vad vet jag vad jag vet imorgon. Jag lever med mina illutioner.

Jag vet att du sover

Känner värmen från din hud

Bara lukten gör mig svag

Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig

Allting du pekar på

Men bara när du inte hör

Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå

Utan din luft i mina lungor

Jag kan inte ens stå

När du inte ser på

Och genomskinlig grå blir jag

Utan dina andetag

Min klocka har stannat

Under dina ögonlock

Fladdrar drömmarna förbi

Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud

Mitt hjärta i din hand

Har jag tappat bort mitt språk

Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå

Utan din luft i mina lungor

Jag kan inte ens stå

När du inte ser på

Och färglös som en tår blir jag

Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå

Utan din luft i mina lungor

Jag kan inte ens stå

Om du inte ser på

Och genomskinlig grå

Vad vore jag

Utan dina andetag

Vad vore jag

Utan dina andetag

If you only knew... But you don't. And i won't tell.

Jag visste det. Hela tiden, men jag ville som vanligt inte inse sanningen. Som ett envist barn som sätter händerna för öronen och vägrar lyssna...

Men att få reda på det så där.. Still hurts.

Han är inget svin. Jag vill be honom att vara ett för att låta mig ta den enkla vägen för en gångs skull. Jag vill inte vara en belastning. Så jag låtsas att allt är bra.

Han är inget svin. Hittills. Men hittills har jag inte varit outhärdig heller.

Jag saknar hans cigarettlukt. Han skrattade bara när jag sa det, artig som han är.