Han är inte en ny M. Han kommer aldrig älska mig, eller känna mig som M - men han är vad jag behöver just nu - nått att se fram emot. Jag ger mer än vad jag får tillbaka, men det funkar. Ibland ger han också.

Vi har ingen status - inget ord som säger vad vi betyder för varandra. Jag hatar det, men det kanske är bäst så. De jag verkligen älskat är de som lämnat mig och inte vill veta av mig - så kanske är det bäst så här?

Jag förlorade min chans - min enda chans - att få se honom igen. Få vara i samma rum som honom igen. Hade jag bara fått dem att åka in tidigare...Hade jag låtit bli att åka på förfesten... Då kanske jag hade fått se honom igen. Kanske inte pratat med honom, men fått se honom. Se att han levde och hade det bra. Och han hade kanske sett mig och plötsligt kommit ihåg att jag fanns. Jag tycker inte om att vara bortglömd. Efter allting, och jag är ingenting för honom? Visst, det var länge sen, men mina sår är kvar. De vägrar läka. Om mina är kvar - varför är inte hans? Varför vill han inte veta av mig? Varför bryr han sig inte längre? Varför är jag den enda av oss som blöder - trots åren som gått? Varför är det jag - alltid jag - som ska känna mig övergiven och ensam, oförstådd och osynlig? Det är alltid jag som får ta slagen - varför är det så? Jag är inte stark nog. Jag är ingen superhjälte man kan slå om och om igen utan att känna något. Jag känner varje slag, och varje slag får mig att känna nästa ännu mer.
Ensam är inte stark, men andra ska inte behöva lida för min mentala hälsas skull - det är nog ändå inte så mycket kvar av den vid det här laget. Så ensam lider jag i tystnad. Ingen känner mig under min mask, och det är oftast skönt. Ingen vet hur jag fortfarande känner.

När jag började skriva hade jag mitt och hans förhållande som grund, men... Nu vill jag inte skriva mer, trots att jag verkligen tror att jag kommit på en bra story. Men jag vill inte veta av honom längre, nu när jag vet att allt det goda jag minns av honom - allt det jag älskade honom för - bara var en lögn, en mask. Så hur ska jag möjligtvis kunna fortsätta skriva? Det var det fläckfria, ljusa minnet av honom som gav mig hopp och insperation. Jag ville föreviga det, och ge min huvudperson samma kärlek, som nu är förpestad med verkligheten. Jag hade hellre levt med en lögn. Jag hade hellre... Jag tänkte skriva "inte upplevt det alls", men det är inte alls sant - det hade jag inte. Jag skulle inte byta bort det mot att inte fått uppleva det alls. Det kanske bara var en lögn, det kanske bara var ord utan mening, men ändå. Det var så jag alltid föreställt mig äkta kärlek. Nu vet jag att den inte finns. Så "han är inte som M" förvandlades från ett negativt, och oundvikligt mantra till en komplimang - en riktlinje. Men trots allt - trots allt svek och bonusen att kanske aldrig lita på någon igen - jag skulle inte byta bort det. Han var exakt vad jag behövde just då. Han såg mig när jag var osynlig, han var där när jag var ensam, han var min sol i mitt ständiga mörker, han var min värme när jag frös. Han satt uppe med mig när jag var i en av faserna där jag hade tendens till att sitta och gråta över små saker. Han lyssnade, tröstade, muntrade upp mig, sa rätt saker, förstod och klagade aldrig. Han var mitt allt, och jag älskade honom för det. När någon sträcker ut sin hand till en när man är drunknande - hur kan man då dömma dem rättvist? Han räddade mig, och jag vill gärna tro att jag gjorde honom något gott i utbyte.
Jag vet, innrst inne i mitt hjärta, att han var en god person. I alla fall den del av honom som jag kände. Det är inte likt mig att ta åt mig det andra perosner säger om personer som betyder mycket för mig, men det kanske är just därför jag bryr mig nu? För jag vet inte själv vad jag ska tro. För att jag omöjligt kan säga att det de säger är sant eller inte. För att ingen egetligen vet.

Är det möjligt? Vad är möjligt? Har han ändrats? Eller var han bara helt ärlig förut, sa precis som det var? Håller han det inne nu, när han vet att han förlorar mig helt om han inte gör det?

Eller är vi bara fast i vår genensamma dröm? Fast, utan att vilja släppa taget, fast vi borde? Jag är trött på att hela tiden se mig för vart jag går, hela tiden vara på min vakt. Jag vet vilken smärta det skulle orsaka mig om jag tog ett enda felsteg, men det är så uttröttande! Jag kommer ofta på mig själv, Ajfan, så där boorde jag inte ha sagt, eller Åhnej, nu kommer han ta det som uppmuntran, som en besvarad känsla.
Grejen är att jag inte har en aning om vad det här handlar om. Jag vet vad det är för mig, men inte för honom. För mig är det en annan värld, en dröm, och i den världen finns det inget annat än sol, och glädje och värme. Där finns fortfarande rätt och fel, men det gäller inte. Det är en neutral zon. Men här, i verkligheten... Båda världarna får inte plats, och jag vägrar släppa taget... Det går inte ihop. Verkligheten är den jag lever i, och den soliga världen är som en dröm jag inte vill vakna ifrån, som jag kämpar och kämpar för att få fortsätta drömma. Men man kan inte vinna mot verkligheten. Det är omöjligt. Så egetligen - varför fortsätter jag kämpa, när jag bara kommer förlora? För att det är värt att kämpa för. För att de minnena är värda kampen. För att det alltid finns en sol där, hur grått, hur regnigt och hur deprimerande den här verkligheten än är, så är det alltid sol där, och han och jag delar de minnena.
   Vi var barnsliga, busiga. Aldrig "vuxna". I verkligheten är jag mer och mer vuxen varje dag, och jag bara väntar på den dagen det kommer över mig helt och kväver mig långsamt och plågsamt. Jag kunde vara mig själv där borta, min själv men ändå så många år yngre. Beskymmerslös. Tänk att få vara den personen varje dag i resten av sitt liv.

När du lämnar mig...
När du lämnar mig..
Av blod och av mig, du går som en tjuv.
Av blod och av mig, jag faller när du lämnar mig.

Så tala om för mig när du hör mitt hjärta stanna, för du är den enda som vet.
Tala om för mig när du hör min tystnad, det är möjligt att jag inte skulle märka.
Så tala om för mig när min tystnad är över, du är anledningen till att jag är försluten.
Berätta när du hör mig falla, det är möjligt att det inte skulle göra någon skillnad.

Han bryr sig verkligen inte längre, eller hur? Han finns där ute, men bryr sig inte. Och egentligen, varför skulle han? Det hade varit annolunda om mailen inte fanns, om mailen aldrig hade existerat. Varför fortsätter jag med att såra mig själv genom att tänka på det - på honom. På varför han inte svarar, på varför han ena stunden vill träffa mig, lovar att höra av sig 'i veckan', men gör det två månader senare. Om han inte tycker att dte är en bra idée så kan han väl bara säga det, eller hur? Hur svårt kan det vara...
    Varför är verkligheten aldrig som i film eller i böcker? Jo, för att verkligheten suger och för att i böcker och film kan allt hända. Vad har verkligheten att locka med, när det finns ställen man kan gömma sig där allt är precis som man själv vill? Egentligen?

"Jag saknar dig. Jag har saknat dig ända sedan du försvann på Arlanda".
Jag har alltid vetat att han hade ett hjärta. Jag har alltid vetat att han var mer under masken.  Alltid hoppats att "min" Ms fanns någonstans där under.
Vi fastnade i drömmen som vi försökt återuppliva. Men det finns en tid då man måste inse att det är dax att ge upp försöken. Att släppa taget. Stranden, solen, palmerna, vinden. Jag kan inte tänka mig något av det utan honom vid min sida. Vår dröm, vårt paradis. Men här, på planeten Jorden... Här är det bara ett minne.

hese wonderful words we had spoken

The kindness of the meaning we've broken
The empty kindness us together bind

The letter replied, the fear defined

ilent. So silent are words without speak

I want a voice, loud as called from the highest peak

I want, I demand, a meaning with those written words
That takes me onto different worlds
I want some truth, I want a change
I want a feeling that isn't strange

ome back to me, my beloved knight
I know you'll do what you think is right
Come back, spear me this pain
I just want to see you in your eyes again
Come back to me, before the end
It's on the end that all depend