Jag visste att de skulle komma - natten jag börjar gråta mig till sömns. Jag har klarat mig ända tills idag, tack vare honom. Min ståtliga, älskvärda man. Så länge jag var i hans famn kunde jag överleva allt... Men utan den.

Jag kan inte kämpa. Jag kan inte gömma mig. Jag har ingen ork. Jag vill bara ligga i min säng och lyssna på regnet slå mot fönsteret och känna tiden gå, och hoppas på att tiden läker såren. Jag vill försvinna i mängden igen. Jag vill begrava mig själv i tomhet och ensamhet.

Kippar efter luft. Hur andas man? Snälla, berätta det för mig, för jag har glömt.

Har tappat takten, känner inte längre hjärtats regelbundna slag. Det känns fel, så fel.

Det var inte som om någon äntligen hör ens rop på hjälp. Det var inte ett ljussken i allt mörker. Det var en smärtsam påminnelse om varför man gått vilse och ett tyst slag under bältet. Men det var också en liten tröst, ett litet ljus i den mörkaste skogen.

Som ett tomt skal. Kanske ska jag bli orolig över att jag inte känner någon smärta. Kanske ska jag vara glad. Den bitande kylan säger att den fysiska smärtan fortfarande är kvar - den har inte lämnat mig.

Jag visste inte att det var möjligt.. Men nu när jag vet det vill jag inte ta in det - vill inte veta om det.

Jag antar att jag inte är lika duktig som honom. Jag kan inte lägga tre år i en låda och sedan hoppas på att det gör det bättre. Jag kan inte lägga alla minnen i en låda - bara sakerna. Minnena är alltid kvar. Så jag beundrar honom hans idiotism. Jag beundrar hans hopp för ett bättre liv.