Jag förlorade min chans - min enda chans - att få se honom igen. Få vara i samma rum som honom igen. Hade jag bara fått dem att åka in tidigare...Hade jag låtit bli att åka på förfesten... Då kanske jag hade fått se honom igen. Kanske inte pratat med honom, men fått se honom. Se att han levde och hade det bra. Och han hade kanske sett mig och plötsligt kommit ihåg att jag fanns. Jag tycker inte om att vara bortglömd. Efter allting, och jag är ingenting för honom? Visst, det var länge sen, men mina sår är kvar. De vägrar läka. Om mina är kvar - varför är inte hans? Varför vill han inte veta av mig? Varför bryr han sig inte längre? Varför är jag den enda av oss som blöder - trots åren som gått? Varför är det jag - alltid jag - som ska känna mig övergiven och ensam, oförstådd och osynlig? Det är alltid jag som får ta slagen - varför är det så? Jag är inte stark nog. Jag är ingen superhjälte man kan slå om och om igen utan att känna något. Jag känner varje slag, och varje slag får mig att känna nästa ännu mer.
Ensam är inte stark, men andra ska inte behöva lida för min mentala hälsas skull - det är nog ändå inte så mycket kvar av den vid det här laget. Så ensam lider jag i tystnad. Ingen känner mig under min mask, och det är oftast skönt. Ingen vet hur jag fortfarande känner.

När jag började skriva hade jag mitt och hans förhållande som grund, men... Nu vill jag inte skriva mer, trots att jag verkligen tror att jag kommit på en bra story. Men jag vill inte veta av honom längre, nu när jag vet att allt det goda jag minns av honom - allt det jag älskade honom för - bara var en lögn, en mask. Så hur ska jag möjligtvis kunna fortsätta skriva? Det var det fläckfria, ljusa minnet av honom som gav mig hopp och insperation. Jag ville föreviga det, och ge min huvudperson samma kärlek, som nu är förpestad med verkligheten. Jag hade hellre levt med en lögn. Jag hade hellre... Jag tänkte skriva "inte upplevt det alls", men det är inte alls sant - det hade jag inte. Jag skulle inte byta bort det mot att inte fått uppleva det alls. Det kanske bara var en lögn, det kanske bara var ord utan mening, men ändå. Det var så jag alltid föreställt mig äkta kärlek. Nu vet jag att den inte finns. Så "han är inte som M" förvandlades från ett negativt, och oundvikligt mantra till en komplimang - en riktlinje. Men trots allt - trots allt svek och bonusen att kanske aldrig lita på någon igen - jag skulle inte byta bort det. Han var exakt vad jag behövde just då. Han såg mig när jag var osynlig, han var där när jag var ensam, han var min sol i mitt ständiga mörker, han var min värme när jag frös. Han satt uppe med mig när jag var i en av faserna där jag hade tendens till att sitta och gråta över små saker. Han lyssnade, tröstade, muntrade upp mig, sa rätt saker, förstod och klagade aldrig. Han var mitt allt, och jag älskade honom för det. När någon sträcker ut sin hand till en när man är drunknande - hur kan man då dömma dem rättvist? Han räddade mig, och jag vill gärna tro att jag gjorde honom något gott i utbyte.
Jag vet, innrst inne i mitt hjärta, att han var en god person. I alla fall den del av honom som jag kände. Det är inte likt mig att ta åt mig det andra perosner säger om personer som betyder mycket för mig, men det kanske är just därför jag bryr mig nu? För jag vet inte själv vad jag ska tro. För att jag omöjligt kan säga att det de säger är sant eller inte. För att ingen egetligen vet.