När vattnets hetta aldrig smärtar tillräckligt, inte bränner som den ska - och mängden vatten aldrig tycks skölja bort känslan och tanken på att man gjort det igen och tvålens lukt aldrig överträffar lukten av något obekant.

Som ett lager; en tun hinna av en obehaglig känsla som inte går att tvätta bort - för där är den, fastetsad, tills tiden nöter bort den.

Just because I'm hurting
Doesn't mean I'm hurt
Doesn't mean I didn't get
What I deserved
No better and no worse

I'm not a beliver

But each kiss has its price

We are all aliens

Without a map

Det är en sån där kväll då jag vill skrika "Fuck you" åt alla som inte vet bättre än att beblanda sig med mig och säga att jag har fel.

Jag intalar mig att alla får ha såna kvällar.

Den där känslan av att bara behöva åka härifrån fortsätter att komma tillbaka. Den försvann ett tag, men ensamheten nu locker den tillbaka.

Jag har 100% frihet - och vad gör jag? Det är jag van vid - trygg med att göra. Jag vill härifrån, ut, och när jag har chansen sitter jag kvar. Varför? Varför väljer man alltid trygghet före allt?

Hur skriver man en bok? En tragisk, sorglig bok? Hur skriver man, när man vet att man inte kan ge den de slut man vill, när man vet att det skulle vara realiskt? Hon skulle inte gå tillbaka till honom, hon skulle vilja plåga honom, lipa åt honom och säga "Nej, du kommer försent". Och han, han skulle inte be henne komma tillbaka överhuvudtaget, för... För han är inte sån. Hon känner honom. Han ångrar ingenting, men han ser inte heller tillbaka på det. Han ser inte anledningen till det.

Och hans hemligheter - hans mörker - håller hon tyst om dem? Tar hon dem med sig till graven, eller visar hon dem för solljuset? Nej, hon är för god, trots det han gjort mot henne. Trots alla märken han satt...

Nej, jag har ett slut. Det är inte ett lyckligt slut, det är inte ett tragiskt slut. Men det är ett slut med hopp. Hopp om att nu, äntligen, kommer allt att bli bra.

Jag vill skriva. Det sticker i mig, för att jag vill skriva. Jag vill skriva om hur hennes smärta avtar och tynar bort och hur han gör henne hel. Jag vill beskriva hur regnsmattret mot hennes fönster sakta byts ut mot solstrålar och glada solkatter på hennes väggar och kuddkrig. När sorg byts ut mot glädje, och solen kommer fram och torkar upp.

The scars go away

They aren't here to stay

They'll go away, they'll go away

Only the fear are there to stay

Deeply in my heart

Where it will stay

You are allowed to dream. You are allowed to hope. And you are allowed to play with the fire - as long as you dont get hurt.

When you dont have anything who fence you in, - when you are free as a bird - why hold back? Why stand still when you dont have any walls or fences around you? Why dont you run straight out there, to the freedom?

    Because walls maybe fences you in, but they also keep things out. Because walls also mean safety. You can break them and build new ones. You can make them stronger. You can lock yourself in.

    Walls is like habits. Why break them, when they make you feel safe? And why make new ones, when you are happy with the ones you've got?