Skyller på trötthet och förkylning. Undviker ögonkontakt. Stänger in mig på mitt rum. Samma sak varje kväll.

Man får se blek, grå och ämlig ut när man utsätts för attacker när allt blir svart. Man får gå och lägga sig vid halv sju då och inte gå upp förän man måste äta mat, som man får ont i magen av. Som jag alltid har sagt - mat är för levande. För även om hela mitt liv just nu är en mask, så är alltid insidan där. Ingen ska behöva sen den.

"Du ser trött ut. Var du uppe sent inatt?"
Ständiga forskande blickar i back-spegeln. Jag tvingar fram en gäspning.
Jag är inte trött bara för att jag inte pratar på om onödiga saker som vanligt eller kommenterar saker vi åker förbi med bilen. Jag är inte trött bara för att jag bara sitter och stirrar ut genom fönstret utan att visa några livstecken med jämna mellanrum. Kanske är jag en zombie. Kanske är jag en av zombiesarna i Död snö, som bara inte vill dö. Tur är att de modiga hjältarna försöker om och om igen tills de lyckas. Det är bara att vänta, de kommer komma innan eftertexterna.

Stranden är full med mänskligt liv, där gränsen mellan vattnet och stranden inte utgör någon synlig skillnad. Plötsligt ser jag honom i folkmassorna ute i vattnet, på väg utåt. Jag skiljs från min kavaljer och går ut i vattnet - försöker sick-sacka mig fram mellan tjocka män och baddräcktsbeklädda kvinnor för att nå fram till honom. Men det är för mycket folk i vägen och mitt mål försvinner i mängden. Vart tog han vägen? Jag försöker förbrillt hitta honom igen, men jag ramlar på något i vattnet.
Jag känner hur vattnet fyller mina lungor, men jag är inte rädd. Jag vill inte - orkar inte - kämpa, och varför skulle jag? "If I would die this very moment, I would not fear. For I have known completeness being here."
Jag låter mig sjunka och ser hur ytan kommer längre och längre ifrån mig, men någon drar plötsligt upp mig till ytan. Solens strålar sticker i mina ögon efter att blivit van vid mörkret under ytan. Mannen bogserar mig in till strandeni sin famn och bär iväg mig från de lockande vattenmassorna."Du får inte tänka på andra när du är med mig", är det enda han säger.
Folket på stranden bredder väg för oss och följer oss med blicken.

Svårt att sova, även hos andra. Kan inte sluta tänka. Bilder jagar mig, sticker mig, tränger sig på. Jag är glad att jag ska jobba nu i en månad så jag kan fylla huvudet med annat, som beställningar och hur månag gram räkor det ska vara i salladerna... Eller tänka ut fraser på tyska till tyska kunder. Jag kommer gå upp tidigt, jobba hårt, stressa, stå i disken, bli genomblöt och påhoppad av Björn, Marek och John (vars diakelt är det enda som kommer få mig att vilja gömma mig i frysen och dö), och Madde kommer vara så där underbart gullig och berömma mig för att jag är så mycket duktigare än de flesta andra... Jag kommer ha saker att göra. Men kommer det att räcka? Jag har fortfarande tåget dit och hem och bussen då jag måste sitta still. Hög musik hjälper inte längre. Inte som det gjorde.

Jag var trött när jag kom hem imorse, men istället för att lägga mig och försöka sova städade jag huset, vattnade, åt lunch för första gången sen i söndags, möblerade om på mitt rum (inget står där det stod eller hängde förut) och ordnade sladd-trasslet jag hade under skrivbordet, bäddat rent i sängen samt lagat en låda. Nu ska jag bara duscha och sova - förhoppningsvis. Ska till skolan imorron.

Jag har kommit på att bilder bara framkallar avundsjuka. true story. Hoppas Eddie kommer snart och räddar mig från mig själv.

mår illa

Det enda jag har

är ett sugmärke kvar