Tårar i ögonen utan att veta varför. Vad var det jag tänkte som framkallade dem? Vad fick den tanken mig att känna som jag inte uppfattade? 

Apati, men ändå inte riktigt - inget jag styr över. Allt är en enda rak linje som aldrig någonsin böjer sig. Jag hatar det. När något händer... Och jag inte vet hur jag egentligen borde reagera, borde känna, reagerar jag så som jag tror är rätt. Det är i alla fall så det känns.

Det är aldrig min mening att såra dem i min närhet, men ändå blir de sårade om och om igen och jag vet inte vad jag ska göra för att förhindra det. Jag hatar att vara så... hjälplös.

Väntar på svar som aldrig kommer. Vad ska jag göra? Vänta? Sova? Ligga och läsa? Vad skulle jag läsa? Ska jag skriva på projektarbetet? Jag kan inte skriva. Jag saknar Ps varma famn. Han är min luft - kan inte leva utan den, och gör vad som helst för att få den när jag varit utan den för länge... Luften efter ett dyk under ytan.

Det var inte som om någon äntligen hör ens rop på hjälp. Det var inte ett ljussken i allt mörker. Det var en smärtsam påminnelse om varför man gått vilse och ett tyst slag under bältet. Men det var också en liten tröst, ett litet ljus i den mörkaste skogen.

Som ett tomt skal. Kanske ska jag bli orolig över att jag inte känner någon smärta. Kanske ska jag vara glad. Den bitande kylan säger att den fysiska smärtan fortfarande är kvar - den har inte lämnat mig.

Jag visste inte att det var möjligt.. Men nu när jag vet det vill jag inte ta in det - vill inte veta om det.

Jag vet att du är god. Jag vet att du har rätt. Jag vet att du bara vill det bästa varje gång du hälsar på. Vet inte vad jag ska säga, eller hur jag ska vara, för du påverkar mig fortfarande, för att du bara behöver fråga.
Nej, det gör inte ont. Inte så länge jag inte går. Jag känner ingen smärta, så länge jag inte försöker tala. Jag gråter inte ens, så länge jag inte öppnar ögonen. Jag behöver inte sparka och slå och förbanna. Nej, det gör inte ont.
Du behöver inte ringa för att se om jag fortfarande är vaken. Jag är fortfarande klarvaken, fortfarande i chock. Jag vet att du är orolig, jag vet att du svartsjuk, jag vet att du skulle må bättre om jag bara kom över det.
Nej, det gör inte ont. Inte så länge jag inte går. Jag känner ingen smärta, så länge jag inte försöker tala. Jag gråter inte ens, förutom när jag öppnar ögonen. jag behöver inte sparka och slå och förbanna. Nej, det gör inte ont.

A reflextion in your eyes
So beautiful I had to look twise
You wrinkel your noes in disgust
As an answer to what we discussed
You let your head fall, aiming the floor
I try to remind myself what I was doing this for
You nodded, blind and silently, and turned away with a sigh
Your footstep ecoed, the pain in my cheast rared up high
I followed, blinded by guilt, but stoped myself at the door
The door closed behind you, making my decision take form

Eljadon. E navu. Sin-ga calme, calu fivira. Nasu Ista.

Trött på dina lögner slutar jag bry mig
Vad vill du mig? Vad är jag för dig?
"Ledsen, jag har flickvän"
Sen när har du brytt dig om den?
Får aldrig något svar, inget tydligt besked
Vart tog den vägen - känslan du beskrev?

Inget strul, men inte heller något mer

Varför kan jag höra på din röst när du ler?

Alltid en dröm, aldrig en verklighet
Alltid handlande på våran egen dumhet

Hur kan jag slås utan rättighet?

Hur kan jag veta utan ärlighet?