Penna på pappert. En bild i mitt huvud. Pennan som formar streck, efter streck, efter streck tills det blir något...
Jag brukade teckna och rita jämt. Förut tog jag med mig mitt skissblock vart jag än skulle. Då kom alla streck av sig själva, nu sitter jag bara plågad med pennan i min hand och ser upp på det jag målat och tecknat förut - de världar jag skapat åt mig själv och de berättelser de berättar.
Jag har lovat mig själv att försöka igen, både med skrivandet och målandet och tecknadet. Jag har flera gånger försökt påbörjat en fantasybokliknande historia. Ett av språken i den har jag redan gramatiken färdig till, och figurerna i den hade jag utarbetade.. Tills jag råkade slänga dem när jag rensade mitt skåp sista veckan i skolan. Jag ville bli av med skiten (allt förutom de blanden med figurerna beskrivna och namngeda). Fantasy är mer... Kreativt krävande än deckare. Deckare behöver att vara genom tänkta och logiska samtidigt som det måste finnas något som man inte förstår. Man måste hela tiden hålla läsaren i ett hårt grepp. Det ska vara spännande, dramatiskt och aldrig tråkigt, läsaren ska inte kunna lägga i från sig boken. Men fantasy... Där dyker man in i en helt ny värld och lämnar sin egen bakom sig. Man ska uppleva nya och fantastiska saker där, äventyr, spännande svärdsstrider, bevingande lejon, vars rytande hörs på mils avstånd, eldsprutande drakar som flyger över vidsträckta vidder med sina breda vingar och små Humpi-dumpar som lever på Ghra-trädets frukter... Men läsaren ska kunna lägga ifrån sig boken ett tag, luta sig tillbaka, pusta ut. Men bara för att komma tillbaka till fantasynsvärld där allt kan hända.

Jag tror jag har gjort mitt livs misstag när jag valde att gå på den där skolan. Jag hatar allt som har med den att göra. Jag avskyr människorna i den. Jag hatar att gå dit där ingen ser en. Jag vill inte vara där mer. Två år med de där människorna räcker för min del. Se vad som hänt med mig. Se hur De har förstört mig. Jag har inga vänner där. Jag har knappt några egna vänner alls. Och ända sedan fiaskot i 9;an och sommaren i ettan litar jag inte på någon förutom D, B och Ml, och de räcker inte till. Inte ens till dem kan jag säga allt som tynger mig. Mest för att jag är rädd att de ska tröttna på att lyssna.

Utbrott. Tårar som floder. Jag vet inte om jag orkar ett år till. Säg att det kommer gå bra. Säg att du är där för mig. Bara det gör det bättre.

"Kan jag få prata med dig sen?" frågade han tyst vid middagen när jag närmade mig honom. "Jadå. Sen." sa jag och drog mina fingertoppar diskret över hans rygg när jag gick förbi den. Jag kunde nästan gissa vad han ville prata med mig om. Att vi måste sluta med det vi höll på med, att han inte stod ut längre, att han skulle be mig att bli hans. Bara hans.

"Är ni ihop eller är ni bara kompisar?" "Nej, hon är ihop med en i min sons klass. Var det inte så, lilla gubben? " Inget svar på moderns fråga, bara blicken fäst i köksmattan. "Jo, precis så." kunde jag nästan höra honom tänka. "Just precis så."

Allt kändes så verkligt. Jag kommer aldrig kunna se honom i ögonen igen utan att le inombords. För att jag i en dröm stått honom mycket nära. Och allt började i en soffa.

Jag har lärt mig att leva med det. Jag har intalat mig att jag klarar mig ändå, att det är bäst så här. Jag har blivit bra på att ljuga för mig själv det senaste åren. Vissa dagar är det faktiskt bäst så, andra dagar vill jag bara ha någon vid min sida. Någon som jag kan prata med, luta mig mot när allt känns svårt, någon jag bara kan sträcka ut armen och röra vid. Någon som verkligen finns där. Jag vill ha en M igen, eller en Bn. Jag älskade dem båda två. Bn förstod mig inte alltid, men tröstade mig och fick mig alltid att le igen, även om det bara var halvhjärtat eftersom  resten på den tiden antingen var jättehelt och fyllt med kärlek eller krossat i många tusen bitar. Det finns inget mittenläge för att brustet hjärta. 

Det finns inget mer att säga. Jag har redan använt alla ord, kännt alla känslor, även om sådana som glädje knappt eller inte alls infunnit sig och skrivit allt som är värd att förtella. Jag har inget mer inom mig som vill ut. Inga tankar som rör mig, inget som tilltalar eller motiverar. Allt är tyst, tomt och meningslöst.

Ensam kan lika gärna vara där man trivs. Så känner jag idag. Varför gå till skolan och vara ensam, när man lika gärna kan gömma sig under täcket, ligga och kolla på solkatten på väggen eller bara ligga och stirra tomt ut i luften. Ingen motivation till att gå upp. Ingen motivation till att ligga kvar. Vad gör man? Man gör bådeock. Ligger kvar en stund, gå upp, kanske dricker lite vatten, hämtar en bok och bläddrar lite i den, ställer tillbaka den när man kommer fram till att "Nej, inte ens den tilltalar". Går och lägger sig igen. Ligger kvar. Slumrar till några minuter. Vaknar, nej, allt känns fortfarande lika hopplöst. Allt jag känner är hopplöshet, ensamhet och saknad. Allt lika självklart, obarmhärtigt och osynligt. Det ingen vet lider ingen av. Så därför vet ingen.Andra ska inte få betala för det som är mitt eget fel. Ingen ska få stå ut med mitt klagande och gnällande mer än behövligt. 

Jag har slutat måla och teckna

Jag ritar inte ens blommor i marginalen
Jag har slutat skriva dikter, sånger och citat
Jag har slutat låtsas kunna spela gitarr
Jag pratar inte lika mycket
Jag rablar inte replikerna ur SOR så fort tillfälle givs
Jag försöker hitta mitt munspel
Jag har börjat använda kläning
Jag har lagt ner TW helt
Jag håller mig fortfarande för mig själv, för allas skull
Jag är försäljare och egenföretagare på fritiden
Jag har inte råd att supa, jag måste jobba på mitt säljsamtal
Jag sover mer, äter mindre
Hoppas alltid, slutar aldrig
Jag drömmer mer
Jag sjunger Dancing Bears, painted wings i duschen när jag är glad

Jag går inte på orienteringstävningar
Jag vet att jag inte skulle överleva
Jag har börjat plantera
Hittills har jag 4 mandariner, 2 granatäpplen, 1 citronträd, 2 vildäpplen och 2 olika slags rankor
Jag behöver snart inte ens lämna rummet för att äta
Jag skryter inte om min gröna tumme
Jag gör aldrig mina läxor eller pluggar inför prov.
Jag litar på att mig själv och hoppas att jag har superkrafter
Jag har snott min fars fårskinstofflor.
Han får dem aldrig tillbaka
Jag är en ank-mamma
Jag har ank-ungar, bildligt sett
Jag och Mkl ska resa världen runt tillsammans.
Vi ska till Månen först.
Jag ska vara den snälla vännen som hjälper till med att ta slut på tandkrämen
I gengäld lovar jag honom frukost på sängen alla morgnar han har baksmälla
Tydligen vill han ha det jämt
Jag håller mig uppe med att drömma
Alla vill att jag ska släppa, men
Jag vill inte falla
Jag tror inte någon skulle ta emot mig
Jag skriver ofta vad jag tänker, inte vad jag borde, i sms
Jag ångrar det till 47 % av gångerna
Jag tycker MS ska svara på sms nu
Jag vill inte behöva hålla koll på honom
Jag ska upp om 8 timmar,
Jag är i skolan om 10
Jag väntar mig inte mycket
Man blir så mycket mer glad då när nått bra faktiskt händer
Jag fryser
Jag har ont i ryggen
Jag är trött
Jag ser suddigt
Jag vill sova
Godnatt

Mörka ögon. Blont hår. Lång, vältränad med träningsbag på axeln. Han liknade någon. Han måste känt på sig att jag såg på honom för han hittade plötsligt upp på mig och rakt in i mina ögon. Ögonkontakt. Först trodde jag att han skulle sätta sig bredvid mig, men han gick rakt förbi mig. Satte sig bakom mig och lyssnade på tecno.
Han går av på Stadshuset och ställer sig och väntar på nästa buss. Han slänger hastiga blickar mot mig genom bussdörrarna. Ögonkontakt. Tittar bort. Ögonkontakt....

Han är på hugget nu. Det tar mindre än ett dygn för honom att svara.

Kan inte skriva så mycke mer just nu. Måste skynda till jobbet. Efter jobbet, om det har slutat snöa, ska jag nog ta mig upp till stensture. Om jag behöver det då. Jobbet brukar ha den inverkan på mig att jag blir jätteglad och längtar tills nästa dag för att få komma dit igen.