Sååååååå möööörk är naaaatten i midvinter tiiiiid

Jag har alltid hatat att gå lucia tåg. Jag har scenskräck. Har alltid haft, kommer alltid att ha. Dock älskar jag att sjunga. Har just haft sinstar-tävling med två kompisar. De enda låtar jag verkligen äger på är Gwen Stefani - What are u waiting for?, The Cardigans - Losing your favorit game och Ashlee Simson - Pieces of me. Idag tror jag nog ändå att jag var liiite, liite  bättre på Pieces of me än förut. Jag mer halvskrek ist för sjöng. Kul va de iaf.

Jag är så jävla trött på dina lögner. ''Messa om du vill nått''? In my ass, NO. Du svarar ju inte. Du är aldrig inne på msn. Du har tagit bort alla mina kommentarer i din blogg, till och med den där jag tipsar om mat. Vilka signarer ger inte de? Jag vet att du ångrar att du överhuvudtaget känt mig, men du kan inte säga nått om att du hade nått emot de under tiden. Du ska inte heller säga nått om att du tror att jag lekte med dig.

You have changed

I have changed

Just like you

Just like you

For how long

For how long

Must I wait

I know there's something wrong

Your concrete heart isn't beating

And you tried to

Make it come alive

No shadows

Just red lights

Now I'm here to rescue you

Oh I'm still alive

I'm still alive

I can't apologise no

Oh I'm still alive

I'm still alive

I can't apologise no

So silent

No violence

 But inside my head

So loud and clear

You're screaming

You're screaming

Cover up with a smile

I've learned to fear

Just sunshine

And blue sky

That's just how it goes

For living hereCome fire

Come fire

Let it burn and love come racing through

Oh I'm still alive

I'm still alive

I can't apologise no

Oh I'm still alive I'm still alive I can't apologise no Learn to lose Learn to win Turn my face against the wind I will move fast I will move slow Take me where I have to go Oh I'm still alive I'm still alive I can't apologise no

Hopp. Så tom man blir utan det. Jag älskar känslan av att fyllas med hopp, efter att så länge varit helt tom på det. Som när M helt plötsligt loggade in på msn. Tiden tyckdes stanna till... Förhoppningen kom, tyndnade bort och försvann helt. Varför skulle någonsin sakna mig? Jag var väl inget, precis som vanligt. Mig glömmer man alltid. Man säger att man aldrig ska göra det, men jovisst gör man. Det var nog Ödet som gav mig smeknamnet Någon -04. Bara någon, någon namnlös, någon som bara finns där. 

Skulle det vara så hemskt att bara säga hej och fråga hur man mår? Bara det lilla skulle betyda mycket.

Man undrar hur det blev så här. Jag ingick i gänget  förut, eller hur? Både det på tw och i klassen i skolan, även om jag visade framtårna mer på tw. Jag och min fantasi. Helgonet Navi. Det slutade med att dom på tw blev mina kompisar mer och mer, medans jag försummade och gled ifrån de andra i klassen. Tw var inte enda anledningen, men det känns mycket lättare att se det så. Vad ska jag säga? Det var höst. N försvann mer och mer och gav aldrig tillbaks mina saker någon gång. Jag behövde dem för att intyga mig om hans existens, hur patetiskt det än låter. Jag må vara patetiskt, men sån är jag, Under masken. Jag gör konstiga och oförklarliga saker, jag ångrar saker, men aldrig de som förändrat mig som person. Sabina är ett exempel på de. Jag beundrar henne. Hon visste att jag var med N när han var ihop med henne, men hon brydde sig inte. Hon sa aldrig något. Jag visste att hon förstog på nått sätt. Det enda hon sa var att hon ändå älskade mig mer än vad hon någonsin skulle älska honom... Hon brydde sig inte. Hon fortsatte bara att reta mig med ''Kom, vi sprriiiinger!''. Jag ville döda henne varje gång, men jag visste vilken kille hon hade gått miste om pga mig.

Och N, sen... Jag visste att han mådde dåligt över det. Det syndes i hans ögon. Han ville, lika mycket som han visste att det var fel. Vanan av att det skulle vara Vi förblindade oss. Han matade mig med hopp, och jag tänkte att ja, nu, äntligen skulle han bli min igen! Men nej. Så fel jag hade. Det blev aldrig vi igen. Chansen kom igen. Jag skulle ha tagit den. Jag orkade inte med allt. Jag orkade inte torka hans tårar mer. Jag såg ju vad jag gjorde mot honom, och hur jag fick honom att känna sig. Den där dagen, dagen då verkligen allt mellan oss tog slut, dog en bit av mig. Då, för två år sen, var jag fylld med något som var varmt och trevligt. Men den dagen tog de. Den dagen blev jag kall. Hur skulle jag någonsin kunna bli lycklig igen, undrade jag. Det undrar jag fortfarande. Det där varma, trevliga kommer nog aldrig tillbaka igen.

 Men jag hoppas fortfarande. Jag kan inte leva utan hopp. Och även nu, när allt hopp verkligen är helt borta, minns jag första gången jag träffade honom. Den tiden då han var min N. Ingen annans. Eller jo, jag snodde honom från Elin. Men att lämna henne var nog det bästa han någonsin gjort.

Gud, vad jag saknar honom. Det gör ont att göra det. Så jag försöker glömma. Men det är inte alltid det går, som nu - det enda jag kan tänka på är allt de jag älskade hos honom, och de otroliga vi hade tillsammans. Den oskyldighet vi hade över vårt förhållande i andras ögon, men i vår ensamhet var det nästan tvärtom. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på det. Som när vi skulle laga mat hemma hos honom medans Ola satt och kollade på film. Som vi höll på. Tihi. Det enda vi egentligen ville göra var att gå och lägga oss och ägna oss åt *host* andra aktiviteter.Vad ska jag säga? Vi älskade varandra. Vi gjorde allt tillsammans, och kunde varandra utan och innan. Jag saknar våra pratstunder. Jag saknar att ha mitt huvud på hans bröst och lyssna till hans andetag och höra hans hjärtslag och veta att det bara slog för mig...

Om någon någonsin skulle läsa de här som känner mig (gudförbjude), tolka det inte som att jag inte älskar D, okej? (såklart ni kommer... ) D är en nutidabok som inte kommer skrivas än på många år, N är en gammal, dammig, ''bortglömd'' historiebok. N är inte som D, och D är inte som N. Det behöver inte betyda att det är något dåligt. Ja, jag saknar N så att det gör ont, men det är ingen emot vad det skulle göra om det tog slut mellan D och mig. Anledningen till att jag håller fast vid N så är att vi inte bara var ihop. Det var så otroligt mycket mer under ytan. Vi skrattade och grät tillsammans. Vi delade känslor, minnen. Han var min första, och jag var hans. Han var inte bara min pojkvän, han var min absolut bästaste vän, och så otroligt mycke mer ändå. Det är inte förän jag tänker på honom som den där varma känslan inombords kommer tillbaka. Jag tror att det är han i mig som är den varma känslan. Jag önskar bara att jag kunde känna den varje dag, då skulle allt bli så mycket lättare.

När börjar man lita på folk igen? Jag började inte lita på T förän vi gick ut 9;an, och inte förän nu träffar jag henne så ofta jag kan. Men det var en annan sak. Vi hade inte behövt börja bråka från början, jag ville bara ha hennes stöd. Sen när jag råkade ihop med D så gjorde det inte precis saken bättre.. Hon hade inte varit ensam om att vilja ha honom, även osm jag var mer diskret och effektiv... Men sen behövde jag henne, när jag inte längre hade någon att vänta mig till. Vi blev Eddie och Freddie igen, och vi fortsatte att äventyra runt i uppsala som galna cyklister på sena kvällarna. Nu på vintertid åker vi till S och spelar Singstar istället.

Nu på senare tid har många ''vänner'' försvinnit från kompislistan, och fler av dem kommer jag aldrig att varken prata med eller lita på igen, av en eller fler olika orsaker. Hade jag vetat att vad som skulle hända hade jag aldrig någonsin åkt dit, men det är väl något Ni aldrig kommer att förstå.

A painful kiss, is still a kiss

A broken heart is still a heart

A tear on the cheek is a tear still

A tear over a lost love, is a painful tear

A painful tear means a sleepless night

A sleepless night means a wet pillow

A wet pillow means trails to tomorrows morning

Tomorrows morning means a new day

A new day means more tears to cry 

 Ett år har 365 dagar. En månad 30-31. En vecka 7 dagar, varav två man sover bort... En dag har 24 timmar, varav man oftast sover åtta timmar. Det jag vill säga är att vi människor sover för mkt. Vi lever bara ca 32.850 dagar i våra liv om vi blir 90 år gamla, och man borde leva de dagarna lycklig tillsammans med dem vi håller kära.

 Jag gillar inte sömn. Man tappar all kontroll på tiden när man sover. Dagarna flyger förbi utan hejdning, och helt plötsligt har det gått en vecka, en månad, ett år. Helt plöstligt är det som hände igår, två år bort och glömt av alla andra. 

Jag saknar en vän som är där när jag behöver den som mest, som säger de rätta sakerna. Någon som faktist bryr sig, någon som säger ''Hoppar du så hoppas jag före så jag kan ta emot dig''. Någon som är impulsiv, någon som helt plötsligt är där framför en - leende...

Finns det några sådana människor kvar? Har de någonsin existerat? Eller var de bara på lek?

Ett meningslöst tidsfördriv, inget att ta på allvar?

Men ändå finns de där minnena som pekar på nått helt annat, att känslan var lika äkta som tårarna på slutet. Det måste ha varit på riktigt, om inte så hade mitt hjärta krossats igen, men nu har jag ju redan förbrukat det jag hade...

Det finns så otroligt många olika sortes människor i världen: den kaxiga tjejen från utlanden som tycker att hon är det bästa som finns, den rosa barbie-dockan som är så dryg att inte ens hennes föräldrar tål henne, den bortskämda med den rika pappan som ger honom/henne allt han/hon vill ha, partypinglan som jämt festar och dricker på helgerna och skryter om de, den snygga sport fånen som alla tjejer vill ha, men som är ihop med skolan snyggaste tjej (så klart) som är kapten för cheerleadingen eller whatsoever, kaptenens 10 bästa vänner - fotomodellerna som står timmar framför spegeln varje dag.

Plugghästen, tönten och glasögonormen som kommer rädda världen och vanligt vist blir mobbade för det...

De som kallas emo bara för att de är annorlunda och för att alla andra är rädda för det som de inte är vana vid.

Sen har vi de tystlåtna - de som är svåra att placera. De hör inte hemma hos partyplinglorna, för de varken dricker eller gör så stort väsen över sig själva. Inte heller hör de hemma hos plugghästarna - de pluggar inte, säger inte tillräckligt smarta saker eller kan klona bananflugor(vad man nu ska kunna de för, de finns ju redan tillräckligt med dem). De Tystlåtna finns helt enkelt bara där. Till skilnad från emo;na så är de tillkänna gjorda - alla de andra vet att de finns där, de vet att de inte gör någon skada. De finns ju bara, eller hur? De går till skolan, gör det de ska göra, gör som de blir tillsagda, sköter sig i skolan, åker hem, göra sina läxor... Som robotar, kan tyckas. Vad är det för ett liv egentligen?