Jag har börjat blivit van. Det där stunderna är fortfarande där, men det är inte lika... Jag vet inte. Det är som att jag inte känner dem längre. Det är där - jag ser bilderna - men jag känner dem inte. Det är skönt att inte känna, men ändå. Man känner sig inte mänsklig.

Jag har börjat tänka

Jag har ett utropstecken till bränmärke på min högra handrygg.

Jag mår illa när jag äter

Jag mår illa ganska ofta

fast jag inte äter

Jag bor i mitt nya projekt

Det är nog därför det går bra

Jag har allt jag behöver: mat, vatten och sömn

Men ändå vill jag ha tyg att sy en klädning av så jag kan gå på en bal jag bara kommer vilja åka hem ifrån

I skåpet väntar vampyren

Men han får vänta ett tag till

Jag vill sova och drömma igen

Men tiden försvinner då

Springer iväg

Jag vill

Krypa ihop till en boll och försvinna

För ett tag

Jag vill ha tid att göra ingenting

Att skriva de slut jag vet jag måste skriva, för att det inte går på något annat sätt

Jag vill vara Henne. Hon är mig, så varför kan inte jag vara Henne?

Jag vill också ha en Leo, men jag har en bild av honom. Jag har hälsat och pratat med honom. Han finns.

Sömn. Sådant tidsfördriv, men sådan befrielse att för några timmar få fly undan utan att bli saknad.

Sömn. Sådant förrärisk sysselsättning, men drömmar man inte kan styra eller vakna ifrån. Drömmar som kommer jaga en, även i vaket tillstånd.

Sömn. Ett sådant behov man inte kan klara sig utan.

Jag känner ingen stress. Jag är lugnt. Jag vet att det kommer att gå bra. Jag lever i en novell nu. Det kommer att gå bra så länge jag skiver det så. Jag kommer bli klar av ett mirakel.

Det sticker och kväver inte som förut. Jag tror att det är för att jag låter henne känna det jag kände. Låter henne ha samma drömmar och samma mål, men hon gör det jag inte kan. Hon är det modigare och sakligare jag. Hon känner och gör, det jag inte gör. Men hon är ingen fantasikaraktär. Hon är jag, därför är det så lätt att skriva om henne.

Jag har stunder. Det är allt jag har nu. Stunder av glädje och lycka, stunder av osäkerhet och depression.
Jag gillar inte att sitta mitt bland folk. Jag känner mig illa tillmods där, så jag söker mig automatiskt till mörka hörn. Hade det inte sett så emo ut hade jag alltid satt mig på golvet i hörn eller bakom saker. Knappast ett normalt beteende. 

Sätt dig på ett café, säger T, så kommer det. Köp mig en baginbox, säger jag till E.

Att vara där är som att vara instängd i en kokong. Bara det som betyder något är där innanför den tjocka väggen. Inte mycket annat tränger igenom. J's dialekt stör mig inte, och när T (har nu döpt om den andra T till E) frågar vad min novell handlar om, svarar jag utan att göra grimaser eller små gnyenden.
Visst finns det stunder då jag får andnöd och inte vill något heller än att låsa in mig i frysrummet och stanna där, ätandes djupfrysta köttbullar och pepperonikorv, men C, T och J lyckas alltid få mig att andas igen, även om det är genom att råka knocka mig med knyten näve eller att kasta gurka på mig. 

Men snart måste jag tillbaka till 'verkligheten' och lämna mitt Underland, och bara komma dit kanske fyra gånger i månaden om jag har tur.