Jag orkar inte bry mig mer. Jet I do.

Jag kan inte skriva om hur han ringer och ber mig komma tillbaka till honom, för det är bara fel. Jag vet att det vara är en novell, men jag vill inte att det bara ska vara en novell. Jag vill att den ska vara sann. För hela den är sann för mig, hittills.

Sömn. Sådant tidsfördriv, men sådan befrielse att för några timmar få fly undan utan att bli saknad.

Sömn. Sådant förrärisk sysselsättning, men drömmar man inte kan styra eller vakna ifrån. Drömmar som kommer jaga en, även i vaket tillstånd.

Sömn. Ett sådant behov man inte kan klara sig utan.

"

Hon kanske var bräklig med sitt hjärtfel med sina oberoende slag och att ha hela sin vardag beroende av stunder och slumpar. Så oberäknerligt. Men vad spelade det för roll? Något fick henne att gå upp på mornarna. Något fick henne att andas, även när det var svårt. Men rör henne inte. Hon är inte din. Hon är förlorad.

"

Jag känner ingen stress. Jag är lugnt. Jag vet att det kommer att gå bra. Jag lever i en novell nu. Det kommer att gå bra så länge jag skiver det så. Jag kommer bli klar av ett mirakel.

Det sticker och kväver inte som förut. Jag tror att det är för att jag låter henne känna det jag kände. Låter henne ha samma drömmar och samma mål, men hon gör det jag inte kan. Hon är det modigare och sakligare jag. Hon känner och gör, det jag inte gör. Men hon är ingen fantasikaraktär. Hon är jag, därför är det så lätt att skriva om henne.

i take it back, word for word.

Det har börjat bli bättre. Tvångsbeteendet är fortfarande där, och jag ryggar fortfarande tillbaka vid smärtsamma minnen, men det händer att jag skrattar, och ibland har på mig andra kläder än hans stora tröjor.

Ibland minns jag fler stunder, men jag skriver inte ner dem längre. Dels för att jag inte har papper och penna på mig jämt, dels för att jag vet att det kommer finns kvar ändå.

Med en penna och en kniv
Beskriver jag mitt liv
Pennan formar ord, kniven öppnar sår
Jag kommer blöda dagar, månader och år
Mina plåster i vardagen är ringa

Men genom min plågfria mask ser inga

Jag ler mina falska leenden med glans

Om någon skulle märka? - Inte en chans

Du är inte här, men jag har inte glömt

Även om du mig på all värme tömt

förlåter jag dig för din natur

men den här källan torkar sakta ut

Du var min trygga hamn i den här världen

men nu lider jag som mellan städen

Stormen viner, och jag kapsejsar

Ingen till min räddning racar
Regnet porlar, öser ner

Men det kommer bara mer